Man vänder INNAN Göteborg!

Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Eller snarare, det blir aldrig som man tänkt sig.
En typisk fälla när man börjar träna, är när förkyldningen kommer. Pang! Lagom tills man börjar få lite rutin på det, så sätter den klorna i en så att man nästan börjar undra om det finns någonting annat än snor i hjärnan. Man feberyrar i några dagar, snorar och hostar några dagar till, men sedan är man mer eller mindre frisk. Men börjar du träna för det? -nej du känner efter o tänker att hostan känns nog lite jobbig fortfarande.
Självklart ska du inte börja träna medan du fortfarande är sjuk. Men ärligt? Hur länge kan man skylla på hostan? Snoret? Halsont? Efter två veckor har du halkat ut ur träningsrutinen igen och det är precis asjobbigt att börja igen.
Det tar ett par veckor att skapa en ny rutin, och ännu några fler veckor att få det till en vana. Men det går jävligt fort att få vanan att upphöra, särskilt om vanan är träning. 
Så fort man är pigg och frisk, på't igen bara!!! Det är ju så tråkigt att börja om på noll igen, eller hur?
Jag brukar tänka så här, om en vecka eller en dag har börjat dåligt, kanske har man ätit en godisbit till kaffet, kanske har man hoppat över träningen en dag pga något, varför ska man då förstöra resten av dagen, veckan genom att köra på i samma hjulspår? Dagen/veckan är ju redan förstörd så jag tar en godisbit till, så låter jag bli i morgon. Har ni någon gång resonerat så?
Jag har det!
Men om jag är på väg till Karlstad, och så tar jag fel väg, så jag helt plötsligt är på väg till Göteborg istället, inte fan åker jag hela vägen till Göteborg innan jag vänder tillbaka?!
Samma sak med mat eller träning. Om jag förlorade mig lite över en dammsugare till kaffet så äter jag inte en skål med smågodis bara för att "dagen är redan förstörd". Nej, jag vänder genast om och tar mig in på rätt väg igen! Det är så onödigt med omvägar, och så fruktansvärt dumt att köra till Göteborg när man ska till Karlstad. Man måste försöka hålla fokus och göra sitt bästa. Och gör man sitt bästa är det gott nog, eller hur?