Prestige?

Så var det då dags, för pojkarnas dop! Joel och Gabriels första fest! Vi visste hela tiden att vi ville hålla dopet ombord på Christine af Bro. Fint att döpa pojkarna till sjöss. Sedan var det ju det här med tillställningen efteråt. Mat? Kaffe? Tårta? Vad ska man bjuda på? Och framförallt, vilka ska man bjuda? Hej och hå och hoppsan, vi blev visst ca 60 personer. Men när vi ändå är igång och ställer till med kalas så kör vi rubbet. Mat, kaffe, fest efteråt, nya kläder till boysen och det fiffas och grejjas till varje pris inför den stora dopdagen! Och jag är inte ens troende. Men det är då ta mig fan lika prestigefyllt med dop som med att föda. Så stort som möjligt, så spektakulärt och påkostat som möjligt, och fint ska det vara. Jag rycks med och rynkar på näsan åt mig själv när jag hör om andra dop, med hyrda dopklänningar och kaffe i församlingshemmet, för att jag tycker det är... Ja vad tycker jag? Inte bra nog? Det är ju själva handlingen som spelar någon roll, inte vartifrån dopklänningen kommer ifrån. Men ibför Gud och alla människor, det är så svårt att inte ryckas med i detta prestigejagande. Alla vill vi vara odd-mollymammor, men lets face it. Jag är inte mer än eb HM basic-morsa som gör sitt allra bästa. Och jag älskar inte mina söner mindre för det.
Och med dom visdomsorden ska jag packa upp mitt trötta arsle till sängen, så jag i alla fall kan likna en odd molly-morsa, i alla fall på håll!

Rapport från vardagslivet

När det är fel färg på fogarna så rasar hela världen runt omkring mig.
Yepp, två nyanser  för mörk fog har förstört mitt liv.
Så är det när man är tvillingmamma, har en hund, samtidigt som vi bygger hus, altan, balkong, allt på samma gång, hinner inte allabeslut diskuteras, utan en del saker bara blir.Så vårt fatastiskt snygga ljusgrå golv, har nu mörkgrå fogar, när det skullevara vita. Golvet är nu ett fantastiskt fult golv. Tänk vad två nyanser av grått kan vara så betydelsefullt.
Ja, gott folk, jag har mage att klaga. Trots att jag sitter här med två välskapta fina
pojkar, och jag har allt jag kan önska mig, så är jag fortfarade pissed off(!!!) över de extremt fula fogarna på vårt annars så snygga golv.Jag är nästan så arg att jag vill äta vitt bröd, ta en cigg eller hälla i mig en
påse godis.
Men ack så fel det vore att ge vetedegen ett övertag. Så jag fortsätter att sitta här och gnissla tänderna, tar en titt då och då på det fula golvet och konstaterar: näe, det är fortfarande ASFULT och fortsätter att gnissla lite till....

Morgonrutinen med tvillingar och hund i ett hus på 40 kvm...

är inte det lättaste kan jag meddela!
Barnen vaknar och är hungriga, det är ljust ute och klockan kanske runt 08:00. Jobbigt. Mamma är trött. Mamma är ingen morgonmänniska. Vet egentligen inte om jag kan räknas till kategorin människa över huvud taget på morgonen faktiskt..
Men barnen räknas till kategori vrålhungrig bebis, så i med en varsin flaska i munnen på dem och hoppas, hoppas, hoppas att dom somnar om. Det funkar i 3 fall av 10 så oddsen är emot mig... Men som alla mornar hoppas jag att mina odds ska förbättras.
En bra morgon vaknar dom igen runt 09:30. Och ok då, vi går väl upp då!
Vi bor i en liten renoverad sommarstuga, som är under utbyggning, men än så länge får vi hållas i gamla delen, som på nedervåningen består av ett kök och ett litet rum. Till övervåningen tar man sig genom en extrembrant trappa, en "lofttrappa" typ. Brant som den värsta stegen så det är inget man gärna springer i med bebis i famnen. På den fantastiska övervåningen finns ett och ett halvt rum! Ett rum får vår säng plats i, och det andra en spjälsäng och ett skötbord. Kan lika gärna elda upp spjälsängen, för ingen bebis vill sova där i alla fall.
Nä, här sover vi hela högen i sängen (utom hunden, fast i vissa undantagsfall sover även hunden där).
Ok, barnen är vakna, -igen. Hunden är kissnödig. Mamma är fortfarande AStrött. Zombieaktigt tittar jag mig omkring, tar mig i kragen, tar en bebis i famnen och smyger försiktigt nerför "trappan". Den andra bebisen inser att den är ensam och skriker, skyndar mig att lägga bebis 1 i babynestet i soffan, skyndar upp för att hämta bebis 2, när bebis 1 upptäcker att han är själv på nedervåningen, och skriker.
Väl nere är de lite mer nöjda över situationen, hinner jag blanda mer välling och så in i truten! Släpper ut hunden på gården för en snabbkiss, rusar upp på övervåningen för att hämta termosar och välling och avfallshink. Termosar med kokat, fingertoppsvarmt vatten är ett måste om man bor på två våningar med en mördartrapp. Avfallshinken kallar vi den gamla youghurthinken vi alltid har med, den är till för vällingspill och för att hälla ut vattnet i när vi rengör flaskorna.
Den måste ner varje morgon, för det luktar inte hallon om den står en hel dag med gammal välling.
Fan, barnen missnöjda igen, har "tappat" flaskan, bullar upp med en extrafilt samtidigt som jag försöker få på mig lite kläder.
Ut i köket och på med kaffe, göra en smörgås i förbifarten innan något barn är missnöjt och behöver lite tillsyn igen. Äter smörgåsen i farten medan jag ställer i ordning vagnen, som ofta är utspridd överallt. Chassit i bilen, liggdelarna i nybygget. Fan! Hämta nycklarna till nybygget, hämta liggdelar, när jag är tillbaka på framsidan slänger jag en blick in på tvillingarna. Den ena äter lugtn och den andra har vrålpanik. In och trösta! Halva vagnen på plats i alla fall.
Tar en tugga på smörgåsen och provar att lägga ner min något lugnare son. Det funkade sådär... men inte så hystersik att jag inte hinner springa ut i bilen, slita ut chassit och slänga på liggdelarna.
Klär mig färdigt och gör i ordning skötväskan.  Notera att jag klär mig klart EFTER att jag hämtat chassit i bilen.
Tar bebis nr 1, byter blöjan och klär på kläder, samma procedur med bebis 2 och bara hoppas hoppas hoppas återigen att ingen får ett hysteriskt gråtanfall när det läggs ner i babynestet igen.
Måste fylla på termosen, och måste ha rätt tempererat vatten så jag står vid diskbänken som värsta bartendern och häller upp kokande hett vatten, och fyller på med kylt kokat vatten, skakar termosen för att blanda, häller ut lite över fingern. Det blir ALDRIG bra på första föröket. Blandar lite till, och gör två flaskor välling på en gång, som färdknäpp!
Lägger båda bebisarna i vagnen, ser till att jag har dom stela filtarna med mig, (filtar som jag tvättar utan sköljmedel för att det ska bli så stela som möjligt, och mer formbara!)
Fan! D-dropparna! Tillbaka in med vällingsflaskorn och i med dropparna. 
Nytt försök, kollar skötväskan att allt är med, låser dörren och vi kan äntligen få vår morgonpromenad sissådär runt 12:00...
Jag ser ut som skadat gods, med klänningen på sned och klassisk mammatoffs och lite lätt hysterisk blick som grädde på moset, men hunden är nöjd och barnen jollrar förnöjt i vagnen, med mat i munnen, nybytta och torra!

Nybliven mamma, på bröstet ligger Gabriel

Joel greppar mitt finger

Gabriels hand i min...

Frossa i villrådighet

Lever i en illusion?
Tillämpad verklighet som passar just nu?
Intalad lycka?
Tiden då det var verkligt är overkligt långt bort.
Känslan går inte att hålla i.
Kärleken överträffar gång på gång...?
Aldrig mer...
Det outtalade inom mig skriker efter att verbaliseras, men jag finner inga ord.
Känslan inom mig är för rädd för att tas på allvar.
Tid och och rum tar för stor plats för att kunna hållas kvar i mitt hjärta.
Aldrig mer...Sviker löftet om att tänka om, på vardagens bekostnad.
Krig om vilken väg som skall få råda.
Det vinner slaget.
Försöker att tänka aldrig mer...
Känslan vill inte, kan inte blekna.
Suddar, raderar, tip-exar, öppnar nytt dokument.
Lönlöst.
Något leder alltid vägen tillbaka till brottsplatsen.
Tankarna lämnas återigen utan språk, utan plan.
Kristallklart ser jag vägen, men inte påfarten.
Låter känslorna flyta vidare.
Låter tiden göra jobbet.
Avsäger mig allt ansvar.
Alltid.

Du

När det väl är dags att finna Honom, finns det vissa krav.
Jag kanske inte uppfyller alla krav som Du har, men vi kan väl göra en kompromiss?
Jag kan överväga att leva med att Du inte är intresserad av böcker, litteratur och gamla dammiga ryska tegelstenar.
Detta endast förutsatt att Du kan leva med att jag bara äter ena änden av sparrisen och tycker att mittendelen av gurkan är slemmig.
Helst ska Du finna dessa egenskaper charmiga, men det är inget krav.
Jag kan bortse från att Du inte älskar att segla, så länge Du åtminstone gör en ansträngning att försöka.
För det lovar jag att bli mer ordningsam.
Det är en fördel om Du intresserar dig för filosofiska resonemang. Om inte, måste Du låta mig ha kvar min överdrivana konsumtion av värmeljus och aldrig ifrågasätta att vi behöver ytterligare en ljuslykta så fort augusti slår om till september.
Helst ska Du ha överseende med att jag har svårt att sitta still och sällan kan slappna av.
För det kan jag tänka mig att ge upp mitt tvångsmässiga sätt att vika lakan när de är tvättade.. kanske till och med torktumla dem för att spara tid. Förutsatt att vi spenderar den överblivna tiden tillsammans.
Bara för att vi älskar varandra.
För att Du ska få titta på tipslördag eller trav är kravet att du inte har urtvättade röda y-frontkalsonger.
Om Du till trots skulle ha urtvättade röda y-front måste Du ha någon enastående egenskap som jag inte kan tänka mig finns för att väga upp de urtvättade kalsongerna.
Kanske kan en kompromiss tänkas i fråga om kalsongerna, om du finner mitt sätt att sova, som en hund med armar och ben rakt ut från kroppen, bedårande, och att Du kan ha överseende med att jag är en total katastrof i köket och att blommor och växter kapitulerar bara av att jag tittar på dem.
Mina bedrövade dagar och mitt ibland melankoliska lynne bör Du se som en chans att visa vilken fantastisk man du är, att du inte är en machotyp som inte kan vara full av kärlek och omtanke. 
För det är de dagarna som jag förstår varför jag älskar dig så mycket.
För mitt lynniga sinne får Du vara arbetslös och fattig, men inte planlös!
Vi behöver inte tycka lika, ha samma värdegrund eller komma från liknande bakgrunder, men Du får absolut inte tycka att det är fint med blommiga gardiner med spetsomtag, ha glasbord a la 80-tal som vardagsrumsbord eller takfläkt i rotting.
För det får du ingenting.
Jag är själv ingen skönhet, så jag kräver inte att Du ska vara det.
Bara Du älskar mig som om jag vore den vackraste kvinnan på jorden.
Innerligt och alltid.
För det får Du allt

Tidsfrågan

Det finns hans tid och det finns min tid.
Och så finns det tid.
Några få sekunders tillåtelse att falla förvandlas till en evighet.
Ett beslut, ett ögonblick av samhörighet leder till en oönskad väckelse i mitt varande.
Svaren är nonsens, halstabletter och katter.
Vad är klockan? Vad är det på TV?
Är tiden inne?

Ett beslut i hans liv når min verklighet sekunderna efter.
Beslutet låter mig färdas genom tid och rum. Till honom, till hans verklighet.
I tanken är vägen kort och utan ursäkter.
Ett beslut i mitt liv når aldrig hans verklighet.
Jag verkar ha svårt att få ut mina beslut ur min zon.
Jag har nog fastnat i den.

Tiden har slukat alla beslut och rapar ut dem i tomma intet.
Varken frågor eller svar har nått fram, ingen samhörighet har skapats, ingen kärlek har landat.
Allt bara flyter omkring i det tomma intet, i en tidskapsel vars ankomstdatum redan gått ut.

Hans tid
Min tid
Blir det någonsin vår tid?

Spillror från ett äktenskap

I ett tyst och öde hus där ingen längre vill vara finns en Tv som ingen brytt sig om att koppla in. Den står där den alltid stått, men ingen tittar längre på "så ska det låta" på fredagarna.
En olycklig dimma och en numer ensam man befinner sig i huset. Han lever inte längre där, han bara andas.
Ur hans älskade ögon gör hjärtat ont och själen gråter vid synen av de alltid så glömda glasögonen, och där radion nu är placerad där modern en gång sovit.
Bokhyllorna gapar och där flitens lampa alltid lyst är numer nedpackad. Det verkar till och med som att flyttlådorna våndas av att reslout blivit placerade under trappan, i väntan på att fyllas av ett avslutat kapitel i någons liv.
Inte ens musiken finns kvar.
Spillror av minnen, en odiskad stekpanna, en halvtom kyl talar om att i det här huset lagas inga fler middagar av de tre musketörerna.
The silly familly skrattar inte längre tillsammans. Vi bara ser åt varsitt håll och hoppas att kärleken i alla fall skall hålla oss sams.
Julklapparna från 2002 ligger på varsitt skrivbord. En på moderna, en på faderns, gjorda av av minnen papper och guldpenna.
Hon placerar dem bredvid varandra. På golvet. Sida vid sida. En lila en blå.
En vuxen kvinnas känslor blir till en liten flickas tårar. Femtioåtta miljoner pussar är nu femtioåtta miljoner tårar.

Gabriels hand

Joel och Gabriels födelsedag

Under tiden jag var gravid slukade jag alla andras förlossningsberättelser. Jag älskade att läsa om alla andras erfarenheter och lovade mig själv att jag skulle bidra med min förlossningsberättelse när jag väl hade en att berätta. Så här kommer den!

VECKORNA FÖRE FÖRLOSSNINGEN
Jag börjar från början, då jag trodde att mina tvillingar skulle komma, någonstans i vecka 37-38, eftersom tvillingar oftast kommer då.
Under senare delen av graviditeten började jag få högt blodtryck och fick gå på regelbuda kontrollen hos barnmorskan, för blodtryckskontroll och urinprov. Vid det här laget (runt v36-37-38)hade jag gått upp inte mindre än 45-50 kg, och slutnotan på den viktuppgången skulle sluta på 55 kg. Vågen stannade på 125 kg några dagar före förlossnig.
Jag var så tung och hade så ont överallt, att jag till slut önskade mig av allt i hel världen att jag skulle få havandeskapsförgiftning, bara för att det skulle sätta igång. Blodtrycket gick upp och ner och det visade vid ett tillfälle protein i urinet och fick då åka in till förlossningen. Men efter mer nogranna prover var allt OK och jag fick åka in igen. Vid detta tillfälle var jag inte mer än i v 34-35, och hade lite ork och energi kvar, så var då tacksam över att det jag bev hemskickad.
Vid det tillfället fick jag träffa en underbar läkare, som förstod mina krämpor och menade att man ska orka med en förlossning också, och verkade vänligt inställd vid att eventuellt sätta igång om det inte kom av sig självt, aningens tidigare än fulla v 40!
Den läkaren såg jag inte röken av något mer, trots att jag var på sjukhuset mest hela tiden.
Runt v 38 blev jag inskickad till förlossningen ytterligare en gång, då min barnmorska på MVC skickade in mig med ett blodtryck på 150/100. På förlossningen frågade dom mig om jag hade haft en normal graviditet, varpå jag nästan klubbade ner läkaren och sade "Hur ska jag veta, det är tvillingar och min första graviditet, jag har inget att jämföre med". Han drog slutsasten själv att min graviditet var normal, jag antar med tanke på att barnen mådde bra. Hemskickade återigen! Den här gången gnisslade jag tänderna hela vägen hem och bannade varenda läkare i hela Karlstad.

I v 39 stod jag inte ut längre, jag vägde ca 120 kg, hade foglossning och ont i ryggen så att jag inte kunde röra mig mer än runtom i huset, stå stilla upprätt gick i ca 1 minut, sedan hade jag så ont att jag nästan grät. Sov gjorde jag bara i 2-timmarintervaller. Jag hade så mycket vätska i kroppen att händer och fötter såg ut som små paddlar!
Känseln i mina händer var nere i mer eller mindre noll. Jag tänkte, nu måtte de väl sätta igång mig, jag var ju ändå i v 39 med tvillingar. Fullgången med tvillingar är man ju i v 38.

Väl på förlosningen, där jag fått en tid hos en läkare, sjönk modet. Det hördes på hans sätt och inställning att här kommer det aldrig bli en igångsättning, trots min argument, som han bara förklarade bort med statistik blev jag hemskickad med "ta två panodil och gå och lägg dig".
Med mer än bara gnissel i tänderna denna gång var jag heligt förbannad när jag kom hem.
Jag grät konstant hela den natten, och stora delar av följande dag. Jag grät mer eller mindre alla nätter efter den, och så fort jag blev lämnad ensam i huset grät jag. Inte ett uns av energi att rycka upp mig och se lyckan i allt fanns kvar i min kropp.

Jag kallar det graviditetsdepression. Det fanns ingen glädje kvar i någonting jag gjorde. Jag såg inte ens fram emot att bli mamma. Jag tyckte att det kunde kvitta. Allt jag gjorde, tänkte, kände, var som i en dimma, där allt egentligen kunde kvitta. Och jag undrade i mitt still sinne hur i helvete ska min kropp och psyke ta sig igenom en förlossning?
Men som alla läkare, barnmorskor, sjuksköterskor sagt till mig; du orkar mer än vad du tror, kroppen är byggd för det här osv. Fy fan vad trött jag va på att höra det där jävla skitsnacket! Min kropp va slut! Mitt psyke orkade inte mer

                                              
 ca v. 36-37

Men så kom den 23:e maj. Mitt beräknade förlossningsdatum. Och vi hade tid till ett ultraljud kl 10:00 på morgonen. Jag hoppades så hårt att jag skulle bli igångsatt att jag var nästan rädd för att åka dit.

FÖRLOSSNINGEN

Packade in väskorna i bilen, utifall att dom faktiskt skulle sätta igång oss. Och hunden Nosa iväg till hundvakten. Nu var vi redo. Jag var så redo som jag skulle kunna bli, och jag längtade efter att få ett slut på alltihop. Jag längtade förvisso efter att få se vad det var för krabater inom mig, men helst av allt vile jag bara få ett slut på allt!
På ultraljudet såg allt tipptopp ut. Så vidare till specialistmödravården för vidare uppföljning. När vi kom dit lade jag fram journalen och presenterade mig, varpå sköterskan frågade mig om det var jag som hade gått över. Nej svarade jag, eller det beror väl på hur man ser det, men hon gick iväg i alla fall och kom tillbaka någon minut senare och sade att jag skulle in på en undersökning i alla fall.
Jodu tack tänkte jag, det är väl det minsta ni ska göra ändå, livädd över att det var hemskickning på G igen. Vi blev lämnade i ett rum och sedan kom hon tillbaka efter några minuter, och utbrister: men herregud du väntar ju tvillingar och är i v 40!
Äntligen någon som reagerar tänkte jag! Sköterskan ringde direkt till en läkare och 5 minuter senare stod Dr. Hansson där, en specialistläkare jag träffat tidigare. Hon undersökte mig, talade om att jag var några cm öppen och att hon gjort en hinnsvepning. Hon sade också att jag skulle bli inlagd ögona böj och vilken typ av behandling jag skulle börja med.

Vips, var vi ivägskickade på lunch och när vi kom tillbaka skulle vi bli inlagda på förvårdsavdelningen och jag skulle få börja med en hormongel och sedan skulle det avgöras efter den hur vi skulle gå vidare. Dr.Hansson hade förhoppningar om att själva hormongelen skulle dra igång förlossningen också, det var inte helt ovanligt. Både jag och min sambo Mats blev helt paffa. Vi var båda inställada på att få vänta ytterligare några dagar, men nu helt plötsligt satt vi uppflugna på en sjukhussäng, i väntan på att värkarna skulle sätta igång!

Men ingenting hände direkt. Jag hade in i helvete ont rent ut sagt, men efter 6 timmar som det tar för denna gel att värka, var det undersökning igen. Det hade inte hänt ett jävla dugg!! Inte ens det minstaste lilla minstaste!! Jag kände mig helt bedrövad. Eftersom vi var på avdelning fick ju inte heller Mats vara kvar. Efter kl 19 var besökstiden över, och när klockan var 19:30 hade det fortfarande inte kommit någon läkare för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Jag och Mats och en barnmorska samtalade lite om hur vi skulle göra, för gick vi inte vidare nu kunde ju Mats lika gärna åka hem och komma tillbaka nästa dag.
Sköterskan ringde på läkare igen och igen, men det var tydligen fullt på förlossningen och ingen hade någon tid över för mig. Hon lade upp möjligheterna för oss, hon trodde inte att läkaren skulle gå vidare med igångsättning eftersom det blivit ganska sent och det var fullt på förlossningen. Hon förutspådde att läkaren skulle ordinera bricanyl och panodil så att jag skulle få en natts sömn, och sätta igång igen i morgon så jag sade till Mats att han skulle åka hem.
Själv satt jag kvar på sängen, med värkar hela tiden, som rent uppenbart inte gav något resultat i alla fall. Kände mig ganska liten och övergiven. Efter någon timme eller så fick jag nog. Ringde på en barnmorska och ordinerdae själv bricanyl och smärtstilande. Efter ett tag kom hon tillbaka med mina efterlängtade piller och ett OK från läkare. Prisa Gud! Äntligen och Halleluja och allt möjligt! Smärtan snart ett minne blott... Eller inte! Ingen smärta försvann, det bara fortsatte att mala på. Ber efter en timme efter mer smärtstillande. Och efter ytterligare en timme behöver jag en omgång till. Och en gång till.
Kl 04:00 somnar jag äntligen...

Ronden föjande dag var kl 10:00 och då skulle det komma en läkare och avgöra hur vi skulle gå vidare. Och Mats kom ca 10:30. Fortfarand ingen läkare på plats. Vi väntade... och väntade. Till slut, efter lunch kom det äntlige en läkare. Efter undersökningen konstaderades det att jag faktiskt öppnat mig lite till under natten, så pass mycket att de kunde komma åt att spräcka hinnan på första fostersäcken. Det var en sån lättnand att nattens smärtor gett lite utdelning. Då kändes allt värt det. Men så lätt skulle det tydligen inte gå. Det var fullt på förlossningen och vi va tvungna att VÄNTA. Jag trodde att jag vid det tillfället skulle krypa ur skinnet. Det kändes som att någon motarbetade mig hela tidne och att jag och mina tvillingar, min förossning inte var lika mycket värd som alla andras, att jag hela tiden blev åtsidosatt.

Mats åkte iväg och jobbade lite, med order om att hålla stenkoll på telefonen. När vi väl skulle få ett rum på förlossningen är det ingen som väntar på oss. Och jag satte mig i sängen och väntade lite till. Ibland kom det i en barnmorska och tog kurvor på barnens hjärtfrekvens. Allt såg ju bra ut hela tiden. Blodtryck var bra på mig. Jag önskade återigen att något skulle hända, så att de var så illa tvungna att ta in mig på förlossningen och sätta igång mig. Men det vågade jag naturligtvis inte tala om för någon, så får man ju inte tänka. Jag hoppades ju aldrig på några dramatiska följder, men bara något högre bodtryck på mig eller så, något som sätter lite fart på det hela!

Jag frågad erunt 16:00 en barnmorska hur det såg ut på förlossningen, om det såg ut att kunna lugna ner sig snart så vi kunde få komma in. Men nä... Fullt fullt fullt. Jag får snällt vänta vänta vänta! Vid 17:00 kom Mats tillbaka, och fortfarande ingen öppning. Jag började bli orolig för att jag skulle få vänta ett dygn till. Jag och Mats satt där, och glodde på varandra, medan en barnmorska tog ytterligare ett blodtryck och kurva på barnen. Hon blev kvar på vårt rum med oss, jag hade lite frågor om hur man bedömer livmodertappen som utplånad eller inte, och det ena ledde till det andra, vi pratad tvillinggraviditer, hon hade förlöst ett antal. Hon hade arbetat som barnmorska i 30 år. Jag frågade även henne om hon kunde ringa till förlossningen och se hur det stod till. Mats gick iväg till cafeterian och skulle köpa dricka, när hon kom tillbaka och sade att jag skulle packa väskan för kl 19 hade ett rum till oss! Jag kallade henne min ängel! Hon hade ryckt i lite trådar sade hon. Hon tyckte att jag hade väntat länge nog nu! Underbara människa!

Så var vi äntligen på förlossningen! Vi installerade oss och möter barnmorskan på förlossningen, där väntas det ingenting, hon spräcker hinnan på första fostersäcken kl 19 och då var det bara att börja gå. Fram och tillbaka i korridorerna, i hopp om att värkarna skall komma igång av sig själv. Dom kommer visst igång, en del i alla fall. Runt ca 21 kommer nattpersonalen, och de sätter ett värkstimulerande dropp, som drar igång det hela ännu mer. Vid det här laget är jag sängliggandes och vid 22 är jag i lustgasen och har någorlunda regelbundna värkar.
Fattar verkligen inte alls hur man ska jobba med den där lustgasen, men en sköterska sitter med mig och coachar mig hela fösta delen av natten. Det rullar på ganska bra tycker jag, jag kämpar och kämpar, ont gör det men jag tycker att det är uthärdligt. Det dras på med mer dropp och lustgasen och jag blir mer och mer kompisar. För att få bättre koll på tvillingarna, så sätter dom en elektrod på huvudet på tvilling 1, dvs Gabriel. Runt kl 04 frågar barnmorskan mig om vi ska sätta en ryggmärgsbedövning och lugna ner värkarbetet lite och vila. Då har vi hållt på i snart 10 timmar, och problemet är att det inte har hänt så mycket på de 10 timmarna, och ibland kan lite vila sätta fart på det hela.
Visst, lite vila kanske inte vore så dumt, men egentligen ville jag inte. Jag hade kraft och energi kvar. Men en ryggmärgsbedövning säger jag ju inte nej till, trots att jag har fobi för sprutor, och är livrädd för ryggmärgsbedövningen. Har tagit ryggmärgsprov en gång i mitt liv och det var en upplevelse jag minns än i dag med fasa. Men i jämförelse med den här smärtan var det som ett myggbett.

Barnmorskan var inne i vårt rum med jämna mellanrum och tog blodtryck och kollade hjärtrytm på bebisarna. Mats sov som en slagen hjälte i sängen bredvid mig. Jag låg klarvaken och kunde inte slappna av alls. Jag ville ju föda barn. Jag ville ju inte ligga på förlossningen och SOVA! Det kändes som onödigt slöseri med tid. Efter tredje kontrollen sade barnmorskan: du kan inte sova va? Nej sade jag, det är ju julafton, hur ska jag kunna sova då? Det är ju mitt livs dag! Jag ska ju få barn i dag!
Ok, vi kör på igen! sade hon, och tillade att hon var imponerad av mig kraft och energi trots alla motgångar. Det gav mig en extra liten kick, hon är inte den enda barnmorska som sagt exakt samma sak, och förundrade över min smärttålighet. Allt de ville göra med mig, öka värkstimulerande dropp, sätta elektrod på Gabriels huvud, vända och vrida på mig, tänja på livmodertappen, ryggmärgsbedövning, allt gick jag med på utan gnäll och kanske till och med med ett leende på läpparna.

Vilan varade alltså bara i ca 1,5 timme. Mats sov fortfarande som en klubbad säl medan vi körde igång igen.
Resten av den dagen är tyvärr bara ett suddigt luddigt minne, av att jag är uppe och går lite. Har i alla fall ett minne av att jag ser mina fötter röra sig framåt. Jag minns att det tog mig en timme att gå på toaletten, för det gjorde så jävulusiskt ont överallt.Jag minns att jag skrek rakt ut, okontrollerat för att det gjorde så ont.
Jag hade då inga egna värkar utan det var droppet som manade på, så ingenting kändes särskilt naturligt. Värkarna varade i upp till 5-10 minuter, utan paus och utan vila. Jag var hysterisk av smärta. Mats fick då nog och gick och hämtad en barnmorska. De tog ner droppet och den här gången var vila välkommet. Klockan var då ca 14 och jag hade inte sovit på över ett dygn, inte heller ätit och knappt druckit. Dessutom efter undersökningen runt 14 konstaterade dom att det inte hade hänt så särskilt mycket, jag var öppen 4 cm, vilket egentligen inte var mer än när jag kom in föregående kväll.

Vi bestämde oss för att ta en paus, men jag fick inget att äta, om det eventuellt skulle bli snitt vill de ju att magsäcken skall vara tom. Jag kände på mig att det skulle bli snitt och jag visste att de också tänkte åt det hållet, så jag blev inte förvånad när jag fick saft istället för en smörgås!
Efter lite vila var planen att öka droppet igen och försöka röra på mig. Och jag gick, sakta men säkert framoch tillbaka. Efter en lite paus var jag uppe och gick igen. Höll på så hela eftrmidagen, och kl 16 var det dags för undersökning igen. Fortfarande bara 4 cm... men kanske lite mer elastisk sade en av barnmorskorna. Det gav mig lite mer energi till att fortsätta. Nästa undersökning skulle bli ca 19 och hade det inte hänt något då måste vi fatta ett beslut om ett ev kejsarsnitt, eftersom det då gått 24 timmar sedan de tog vattnet på Gabriel. Men vid nästa undersökning vid 19 hade jag inte öppnat mig så mycket som en milimeter till, och det blev beslutat om kejsarsnitt.

Redan 19:15 kom läkaren och presenterade sig, 10 minuter senare satt en kateter där den skulle, jag låg i en annan säng och de satte ytterligare en ny nål för att ge mig antibiotika, mot infektionsrisken. Runt 20:00 var vi alla i operationsrummet, runt 20 personer. Jag var helt bedövad från mage och neråt, det gick lätt med bedövningen eftersom jag hade en epidural, så det var bara att fylla på med mer, och strax efter 20:00 började det snittas! Först ut kom Gabriel, han fick jag aldrig se, eftersom det var en till därinne som skulle ut, så Gabriel for dom iväg med ögona böj! Joel däremot fick jag titta på innan dom tog med sig Joel och Mats och gick iväg.

Jag själv fick ligga kvar och bli ihopsydd, och ligga på uppvaket i många långa timmar innan någon över huvud taget brydde sig om att jag var där. Till slut frågade jag hur länge jag skulle ligga där, jag ville ju träffa mina pojkar!
Men när bedövningen släppt fick jag komma därifrån sades det. Fler timmar gick och fram på småtimmarna på morgonen fick jag äntligen komma därifrån, och träffa mina små undervärk! Tyvärr hade jag så ont och kunde inte ha något tryck över mage och bröst, så jag kunde bara hålla dom några få minuter.
Barnen fick vara kvar på neonatalen, och vi fick åka till vårat rum. De hade båda lite lågt blodsocker, så därför fick de bli kvar och sondmatas första tiden.
Hela snittupplevelsen var fruktansvärd, men i slutändan är det värt allt slit, snitt eller inte, barnen kom ut och vips ställdes hela livet på sniskan och ingenting blir någonsin sig likt igen!
Men det är ren och skär KÄRLEK att se sina barn växa, och det är hittills det bästa jag gjort i mitt liv!

Ett glas rött tack!

Att andas varandras luft är ingen garanti för att det vackra ska inträffa.
Hoppfulla ord är bara vackert sammansatt semantik utan innebörd. Jag har hört dem alla förut.

Några timmar tillsammans med nattes flykt efter att ha druckit mod på flaska, ser annorlunda ut i dagsljus.

Magin är borta, modet har svettats ut och ersatts med blyghet och fumligt letande. Vardagen är plötsligt blek och händelselös.

Söker villkorslöst kicken igen, till samma värme, samma doft, samma trygghet.

Med modet i kroppen och ett motvilligt erkännande om att jag vill, är jag på väg till samma adress.

Det misslyckas av rädslan över att tina inombords. Irrationalitet och logik möts fullt rustade för krig. Värmen dröjer sig kvar aningens för länge efter slaget.

Att man andats varandras luft är ingen garanti för att det är äkta.

Buteljerad doft

Tar ett djupt andetag,
som om jag försöker buteljera din doft i mina lungor,
slappnar av och försöker känna exakt hur dina armar känns runt min kropp
och hur skäggstubben sticks lite mot min panna.
Försöker memorera hur det känns i kroppen när mina andetag följer dina,
så att jag kan minnas allt när jag ligger ensam i min säng nästa natt.
I min värld, där allt snurrar felsols är du perfekt.
Jag sluter ögonen och vänder lite på mig,
och omfamnar den stora glädjen när du vänder efter.

En fröjdefull jul

Ikea spydde ut julen redan i september, cocacolas "holidays are coming" börjar krypa in i reklampauserna. Ångesten är ett faktum, glada bjällror i varje jävla hörn och ponnyridning på stan för förväntansfulla ungar som fortfarande tror på tomten.

-God jul fru Aronsson!
-God jul fru Ström!

Frälsningsarmén bjuder på pepparkakor och serverar glögg ur pappersmuggar som blir skållheta så man bränner sig och tappar fanskapet i snön. Och skulle man av någon outgrundlig anledning ha vantar på sig bränner man sig på tungan istället.

God jul! Får det lov att vara en smakbit på julens köttbullerecept? frågar en dam på ica någonstans mellan charkdisken och mejeriavdelningen, där hon fått stå och laga sitt nya recept på en sån där kokplatta.

Alla är äckligt trevliga och önskar alla en förbannat trevlig och god jul. Alla letar efter den perfekta julskinkan, perfekta granen och årets julklapp, som naturligtvis tog slut redan i november. Och allt detta hysteriskt stressande till tonerna av Rudolf med röda mulen.

-God jul fru Lindskog, jasså det är till att köpa julgran?
-Nejmen god jul herr Bergman, ja visst är det så. Förra året stal de där hemma en gran, och den var så ful och sned att vi fick spika fast den i golvet.
-Säg inget mer fru Lindskog, äldste sonen i huset höll på att drunkna i doppespadet förra året! Han är glad i spriten ser ni.

Köp köp köp! Alla tidningar har lockande rubriker som: så blir du julfin, så fixar du nyårslooken med glitter och glamour! Lägg in din egen sill, koka skinka, baka bröd, grava laxen, så får du till den perfekta knäcken. Herregud, inte undra på att mormor gråter och mammas bästa vän under julen är disktrasan.

Snön kommer sällan lagom till jul, men om den mot förmodan skulle göra det, är det inte bra det heller!

-God morgon Karlsson, dags att skotta snö? Det har kommit minst två decimeter inatt.
-God morgon Jonsson, ja det är väl dags. Ett jäkla satyg, det här med snö! Tungt att skotta, en massa jobb för något som ändå kommer att töa bort snart.

Väl framme vid den 24:e har all snö töat bort och Karlsson och Jonsson får snicksnacka över gräsklipparen istället för snöskyffeln.
Mamman kan släppa hemmets disktrasa, för att underhålla mormorns disktrasa istället. Mer julmat, fler traditioner att upprätthålla, ischokladen sprutar ur öronen på hela släkten. Morfar kammar mustaschen till rätta med kammen han alltid har i bakfickan, och när han ändå har den framme rättar han till de tre hårstråna han har på hjässan också. Klockan slår tre....

arapapapapapaparia! arapapapapapapapapia!

Mellandagarna fram till nyår är ett enda stort köpekalas med alla de inhandlade julklapparna till halva priset.
-Den där jackan köpte jag till min dotter i julklapp.
-Ja jag tänkte passa på nu när den är nedsatt 50%
-Minsann, man skulle egentligen vänta med alla klapparna till efter mellandagsrean. Men så säger man varje år, utan att faktiskt göra det.

Det här med traditioner är svårt att ta ur människan. Men har någon ägnat Jesus en tanke de senaste dagarna, mellan shoppingrundorna och pyntning av gran?

-Gott nytt år fru Lindskog, hur har julen varit, och blev det någon fin gran?
-God fortsättning herr Bergman! Julgranen blev den grannaste hittills! Den lutade bara lite och det här med grenar på bara en sida är praktiskt, den kommer ju längre intill väggen då.
-Det är så sant som det är sagt, och nu ska det bli raketer ser jag. Akta dig så att du inte smäller av dig fingrarna.
-Det är barnbarnen som står för fyrverkerierna i år, de är nog gamla nu, tänk vad åren går fort! Hur var din jul?
-Bara bra, förutom att äldste sonen förvisso höll sig undan doppespadet det här året, men istället föråt han sig på en paradis chokladask och hade magknip större delen av kvällen. Men han höll sig undan spriten i alla fall.

Sista dagen på året och det är dags för nyårssupé och att komma i nyårsstassen, som satt bättre när den köptes, alltså före alla skinksmörgåsar, köttbullar, korvar, snapsar osv. Glitter och glamour, kärringarna ser ut som om de skulle uppträda i en dragshow och gubbarna har fina sidenslipsen på sig. Det nya året skålas in med champagne och alla avger sina nyårslöften. Kärringarna ska gå ner i vikt och gubbarna ska sluta röka. Inga löften kommer enligt tradition att hållas.
Ungdomarna tar sig sin första fylla och smäller olagligt överkomna raketer. Den överreklamerade högtiden är i full gång.

-Nejmen fru Lindskog! Vad gör du här?
-Ett av barnbarnen har fördruckit sig på spriten och somnat i en snödriva. Dessutom sprängt bort ett finger på sin kamrat med raketerna jag köpte! Men läkaren säger att de kommer att repa sig bägge två. Men herr Bergman, vad gör du här?
-Äldste sonen halkade utanför Karlssons hus. Han orkar ju aldrig skotta när snön och kylan kommer, enligt honom töar det ju ändå bort snart.

Så var det bara nio månader kvar tills ikea sätter sprätt på nästa julsäsong!