Frossa i villrådighet

Lever i en illusion?
Tillämpad verklighet som passar just nu?
Intalad lycka?
Tiden då det var verkligt är overkligt långt bort.
Känslan går inte att hålla i.
Kärleken överträffar gång på gång...?
Aldrig mer...
Det outtalade inom mig skriker efter att verbaliseras, men jag finner inga ord.
Känslan inom mig är för rädd för att tas på allvar.
Tid och och rum tar för stor plats för att kunna hållas kvar i mitt hjärta.
Aldrig mer...Sviker löftet om att tänka om, på vardagens bekostnad.
Krig om vilken väg som skall få råda.
Det vinner slaget.
Försöker att tänka aldrig mer...
Känslan vill inte, kan inte blekna.
Suddar, raderar, tip-exar, öppnar nytt dokument.
Lönlöst.
Något leder alltid vägen tillbaka till brottsplatsen.
Tankarna lämnas återigen utan språk, utan plan.
Kristallklart ser jag vägen, men inte påfarten.
Låter känslorna flyta vidare.
Låter tiden göra jobbet.
Avsäger mig allt ansvar.
Alltid.