VECKORNA FÖRE FÖRLOSSNINGEN
Jag börjar från början, då jag trodde att mina tvillingar skulle komma, någonstans i vecka 37-38, eftersom tvillingar oftast kommer då.
Under senare delen av graviditeten började jag få högt blodtryck och fick gå på regelbuda kontrollen hos barnmorskan, för blodtryckskontroll och urinprov. Vid det här laget (runt v36-37-38)hade jag gått upp inte mindre än 45-50 kg, och slutnotan på den viktuppgången skulle sluta på 55 kg. Vågen stannade på 125 kg några dagar före förlossnig.
Jag var så tung och hade så ont överallt, att jag till slut önskade mig av allt i hel världen att jag skulle få havandeskapsförgiftning, bara för att det skulle sätta igång. Blodtrycket gick upp och ner och det visade vid ett tillfälle protein i urinet och fick då åka in till förlossningen. Men efter mer nogranna prover var allt OK och jag fick åka in igen. Vid detta tillfälle var jag inte mer än i v 34-35, och hade lite ork och energi kvar, så var då tacksam över att det jag bev hemskickad.
Vid det tillfället fick jag träffa en underbar läkare, som förstod mina krämpor och menade att man ska orka med en förlossning också, och verkade vänligt inställd vid att eventuellt sätta igång om det inte kom av sig självt, aningens tidigare än fulla v 40!
Den läkaren såg jag inte röken av något mer, trots att jag var på sjukhuset mest hela tiden.
Runt v 38 blev jag inskickad till förlossningen ytterligare en gång, då min barnmorska på MVC skickade in mig med ett blodtryck på 150/100. På förlossningen frågade dom mig om jag hade haft en normal graviditet, varpå jag nästan klubbade ner läkaren och sade "Hur ska jag veta, det är tvillingar och min första graviditet, jag har inget att jämföre med". Han drog slutsasten själv att min graviditet var normal, jag antar med tanke på att barnen mådde bra. Hemskickade återigen! Den här gången gnisslade jag tänderna hela vägen hem och bannade varenda läkare i hela Karlstad.
I v 39 stod jag inte ut längre, jag vägde ca 120 kg, hade foglossning och ont i ryggen så att jag inte kunde röra mig mer än runtom i huset, stå stilla upprätt gick i ca 1 minut, sedan hade jag så ont att jag nästan grät. Sov gjorde jag bara i 2-timmarintervaller. Jag hade så mycket vätska i kroppen att händer och fötter såg ut som små paddlar!
Känseln i mina händer var nere i mer eller mindre noll. Jag tänkte, nu måtte de väl sätta igång mig, jag var ju ändå i v 39 med tvillingar. Fullgången med tvillingar är man ju i v 38.
Väl på förlosningen, där jag fått en tid hos en läkare, sjönk modet. Det hördes på hans sätt och inställning att här kommer det aldrig bli en igångsättning, trots min argument, som han bara förklarade bort med statistik blev jag hemskickad med "ta två panodil och gå och lägg dig".
Med mer än bara gnissel i tänderna denna gång var jag heligt förbannad när jag kom hem.
Jag grät konstant hela den natten, och stora delar av följande dag. Jag grät mer eller mindre alla nätter efter den, och så fort jag blev lämnad ensam i huset grät jag. Inte ett uns av energi att rycka upp mig och se lyckan i allt fanns kvar i min kropp.
Jag kallar det graviditetsdepression. Det fanns ingen glädje kvar i någonting jag gjorde. Jag såg inte ens fram emot att bli mamma. Jag tyckte att det kunde kvitta. Allt jag gjorde, tänkte, kände, var som i en dimma, där allt egentligen kunde kvitta. Och jag undrade i mitt still sinne hur i helvete ska min kropp och psyke ta sig igenom en förlossning?
Men som alla läkare, barnmorskor, sjuksköterskor sagt till mig; du orkar mer än vad du tror, kroppen är byggd för det här osv. Fy fan vad trött jag va på att höra det där jävla skitsnacket! Min kropp va slut! Mitt psyke orkade inte mer
ca v. 36-37
Men så kom den 23:e maj. Mitt beräknade förlossningsdatum. Och vi hade tid till ett ultraljud kl 10:00 på morgonen. Jag hoppades så hårt att jag skulle bli igångsatt att jag var nästan rädd för att åka dit.
FÖRLOSSNINGEN
Packade in väskorna i bilen, utifall att dom faktiskt skulle sätta igång oss. Och hunden Nosa iväg till hundvakten. Nu var vi redo. Jag var så redo som jag skulle kunna bli, och jag längtade efter att få ett slut på alltihop. Jag längtade förvisso efter att få se vad det var för krabater inom mig, men helst av allt vile jag bara få ett slut på allt!
På ultraljudet såg allt tipptopp ut. Så vidare till specialistmödravården för vidare uppföljning. När vi kom dit lade jag fram journalen och presenterade mig, varpå sköterskan frågade mig om det var jag som hade gått över. Nej svarade jag, eller det beror väl på hur man ser det, men hon gick iväg i alla fall och kom tillbaka någon minut senare och sade att jag skulle in på en undersökning i alla fall.
Jodu tack tänkte jag, det är väl det minsta ni ska göra ändå, livädd över att det var hemskickning på G igen. Vi blev lämnade i ett rum och sedan kom hon tillbaka efter några minuter, och utbrister: men herregud du väntar ju tvillingar och är i v 40!
Äntligen någon som reagerar tänkte jag! Sköterskan ringde direkt till en läkare och 5 minuter senare stod Dr. Hansson där, en specialistläkare jag träffat tidigare. Hon undersökte mig, talade om att jag var några cm öppen och att hon gjort en hinnsvepning. Hon sade också att jag skulle bli inlagd ögona böj och vilken typ av behandling jag skulle börja med.
Vips, var vi ivägskickade på lunch och när vi kom tillbaka skulle vi bli inlagda på förvårdsavdelningen och jag skulle få börja med en hormongel och sedan skulle det avgöras efter den hur vi skulle gå vidare. Dr.Hansson hade förhoppningar om att själva hormongelen skulle dra igång förlossningen också, det var inte helt ovanligt. Både jag och min sambo Mats blev helt paffa. Vi var båda inställada på att få vänta ytterligare några dagar, men nu helt plötsligt satt vi uppflugna på en sjukhussäng, i väntan på att värkarna skulle sätta igång!
Men ingenting hände direkt. Jag hade in i helvete ont rent ut sagt, men efter 6 timmar som det tar för denna gel att värka, var det undersökning igen. Det hade inte hänt ett jävla dugg!! Inte ens det minstaste lilla minstaste!! Jag kände mig helt bedrövad. Eftersom vi var på avdelning fick ju inte heller Mats vara kvar. Efter kl 19 var besökstiden över, och när klockan var 19:30 hade det fortfarande inte kommit någon läkare för att diskutera hur vi skulle gå vidare. Jag och Mats och en barnmorska samtalade lite om hur vi skulle göra, för gick vi inte vidare nu kunde ju Mats lika gärna åka hem och komma tillbaka nästa dag.
Sköterskan ringde på läkare igen och igen, men det var tydligen fullt på förlossningen och ingen hade någon tid över för mig. Hon lade upp möjligheterna för oss, hon trodde inte att läkaren skulle gå vidare med igångsättning eftersom det blivit ganska sent och det var fullt på förlossningen. Hon förutspådde att läkaren skulle ordinera bricanyl och panodil så att jag skulle få en natts sömn, och sätta igång igen i morgon så jag sade till Mats att han skulle åka hem.
Själv satt jag kvar på sängen, med värkar hela tiden, som rent uppenbart inte gav något resultat i alla fall. Kände mig ganska liten och övergiven. Efter någon timme eller så fick jag nog. Ringde på en barnmorska och ordinerdae själv bricanyl och smärtstilande. Efter ett tag kom hon tillbaka med mina efterlängtade piller och ett OK från läkare. Prisa Gud! Äntligen och Halleluja och allt möjligt! Smärtan snart ett minne blott... Eller inte! Ingen smärta försvann, det bara fortsatte att mala på. Ber efter en timme efter mer smärtstillande. Och efter ytterligare en timme behöver jag en omgång till. Och en gång till.
Kl 04:00 somnar jag äntligen...
Ronden föjande dag var kl 10:00 och då skulle det komma en läkare och avgöra hur vi skulle gå vidare. Och Mats kom ca 10:30. Fortfarand ingen läkare på plats. Vi väntade... och väntade. Till slut, efter lunch kom det äntlige en läkare. Efter undersökningen konstaderades det att jag faktiskt öppnat mig lite till under natten, så pass mycket att de kunde komma åt att spräcka hinnan på första fostersäcken. Det var en sån lättnand att nattens smärtor gett lite utdelning. Då kändes allt värt det. Men så lätt skulle det tydligen inte gå. Det var fullt på förlossningen och vi va tvungna att VÄNTA. Jag trodde att jag vid det tillfället skulle krypa ur skinnet. Det kändes som att någon motarbetade mig hela tidne och att jag och mina tvillingar, min förossning inte var lika mycket värd som alla andras, att jag hela tiden blev åtsidosatt.
Mats åkte iväg och jobbade lite, med order om att hålla stenkoll på telefonen. När vi väl skulle få ett rum på förlossningen är det ingen som väntar på oss. Och jag satte mig i sängen och väntade lite till. Ibland kom det i en barnmorska och tog kurvor på barnens hjärtfrekvens. Allt såg ju bra ut hela tiden. Blodtryck var bra på mig. Jag önskade återigen att något skulle hända, så att de var så illa tvungna att ta in mig på förlossningen och sätta igång mig. Men det vågade jag naturligtvis inte tala om för någon, så får man ju inte tänka. Jag hoppades ju aldrig på några dramatiska följder, men bara något högre bodtryck på mig eller så, något som sätter lite fart på det hela!
Jag frågad erunt 16:00 en barnmorska hur det såg ut på förlossningen, om det såg ut att kunna lugna ner sig snart så vi kunde få komma in. Men nä... Fullt fullt fullt. Jag får snällt vänta vänta vänta! Vid 17:00 kom Mats tillbaka, och fortfarande ingen öppning. Jag började bli orolig för att jag skulle få vänta ett dygn till. Jag och Mats satt där, och glodde på varandra, medan en barnmorska tog ytterligare ett blodtryck och kurva på barnen. Hon blev kvar på vårt rum med oss, jag hade lite frågor om hur man bedömer livmodertappen som utplånad eller inte, och det ena ledde till det andra, vi pratad tvillinggraviditer, hon hade förlöst ett antal. Hon hade arbetat som barnmorska i 30 år. Jag frågade även henne om hon kunde ringa till förlossningen och se hur det stod till. Mats gick iväg till cafeterian och skulle köpa dricka, när hon kom tillbaka och sade att jag skulle packa väskan för kl 19 hade ett rum till oss! Jag kallade henne min ängel! Hon hade ryckt i lite trådar sade hon. Hon tyckte att jag hade väntat länge nog nu! Underbara människa!
Så var vi äntligen på förlossningen! Vi installerade oss och möter barnmorskan på förlossningen, där väntas det ingenting, hon spräcker hinnan på första fostersäcken kl 19 och då var det bara att börja gå. Fram och tillbaka i korridorerna, i hopp om att värkarna skall komma igång av sig själv. Dom kommer visst igång, en del i alla fall. Runt ca 21 kommer nattpersonalen, och de sätter ett värkstimulerande dropp, som drar igång det hela ännu mer. Vid det här laget är jag sängliggandes och vid 22 är jag i lustgasen och har någorlunda regelbundna värkar.
Fattar verkligen inte alls hur man ska jobba med den där lustgasen, men en sköterska sitter med mig och coachar mig hela fösta delen av natten. Det rullar på ganska bra tycker jag, jag kämpar och kämpar, ont gör det men jag tycker att det är uthärdligt. Det dras på med mer dropp och lustgasen och jag blir mer och mer kompisar. För att få bättre koll på tvillingarna, så sätter dom en elektrod på huvudet på tvilling 1, dvs Gabriel. Runt kl 04 frågar barnmorskan mig om vi ska sätta en ryggmärgsbedövning och lugna ner värkarbetet lite och vila. Då har vi hållt på i snart 10 timmar, och problemet är att det inte har hänt så mycket på de 10 timmarna, och ibland kan lite vila sätta fart på det hela.
Visst, lite vila kanske inte vore så dumt, men egentligen ville jag inte. Jag hade kraft och energi kvar. Men en ryggmärgsbedövning säger jag ju inte nej till, trots att jag har fobi för sprutor, och är livrädd för ryggmärgsbedövningen. Har tagit ryggmärgsprov en gång i mitt liv och det var en upplevelse jag minns än i dag med fasa. Men i jämförelse med den här smärtan var det som ett myggbett.
Barnmorskan var inne i vårt rum med jämna mellanrum och tog blodtryck och kollade hjärtrytm på bebisarna. Mats sov som en slagen hjälte i sängen bredvid mig. Jag låg klarvaken och kunde inte slappna av alls. Jag ville ju föda barn. Jag ville ju inte ligga på förlossningen och SOVA! Det kändes som onödigt slöseri med tid. Efter tredje kontrollen sade barnmorskan: du kan inte sova va? Nej sade jag, det är ju julafton, hur ska jag kunna sova då? Det är ju mitt livs dag! Jag ska ju få barn i dag!
Ok, vi kör på igen! sade hon, och tillade att hon var imponerad av mig kraft och energi trots alla motgångar. Det gav mig en extra liten kick, hon är inte den enda barnmorska som sagt exakt samma sak, och förundrade över min smärttålighet. Allt de ville göra med mig, öka värkstimulerande dropp, sätta elektrod på Gabriels huvud, vända och vrida på mig, tänja på livmodertappen, ryggmärgsbedövning, allt gick jag med på utan gnäll och kanske till och med med ett leende på läpparna.
Vilan varade alltså bara i ca 1,5 timme. Mats sov fortfarande som en klubbad säl medan vi körde igång igen.
Resten av den dagen är tyvärr bara ett suddigt luddigt minne, av att jag är uppe och går lite. Har i alla fall ett minne av att jag ser mina fötter röra sig framåt. Jag minns att det tog mig en timme att gå på toaletten, för det gjorde så jävulusiskt ont överallt.Jag minns att jag skrek rakt ut, okontrollerat för att det gjorde så ont.
Jag hade då inga egna värkar utan det var droppet som manade på, så ingenting kändes särskilt naturligt. Värkarna varade i upp till 5-10 minuter, utan paus och utan vila. Jag var hysterisk av smärta. Mats fick då nog och gick och hämtad en barnmorska. De tog ner droppet och den här gången var vila välkommet. Klockan var då ca 14 och jag hade inte sovit på över ett dygn, inte heller ätit och knappt druckit. Dessutom efter undersökningen runt 14 konstaterade dom att det inte hade hänt så särskilt mycket, jag var öppen 4 cm, vilket egentligen inte var mer än när jag kom in föregående kväll.
Vi bestämde oss för att ta en paus, men jag fick inget att äta, om det eventuellt skulle bli snitt vill de ju att magsäcken skall vara tom. Jag kände på mig att det skulle bli snitt och jag visste att de också tänkte åt det hållet, så jag blev inte förvånad när jag fick saft istället för en smörgås!
Efter lite vila var planen att öka droppet igen och försöka röra på mig. Och jag gick, sakta men säkert framoch tillbaka. Efter en lite paus var jag uppe och gick igen. Höll på så hela eftrmidagen, och kl 16 var det dags för undersökning igen. Fortfarande bara 4 cm... men kanske lite mer elastisk sade en av barnmorskorna. Det gav mig lite mer energi till att fortsätta. Nästa undersökning skulle bli ca 19 och hade det inte hänt något då måste vi fatta ett beslut om ett ev kejsarsnitt, eftersom det då gått 24 timmar sedan de tog vattnet på Gabriel. Men vid nästa undersökning vid 19 hade jag inte öppnat mig så mycket som en milimeter till, och det blev beslutat om kejsarsnitt.
Redan 19:15 kom läkaren och presenterade sig, 10 minuter senare satt en kateter där den skulle, jag låg i en annan säng och de satte ytterligare en ny nål för att ge mig antibiotika, mot infektionsrisken. Runt 20:00 var vi alla i operationsrummet, runt 20 personer. Jag var helt bedövad från mage och neråt, det gick lätt med bedövningen eftersom jag hade en epidural, så det var bara att fylla på med mer, och strax efter 20:00 började det snittas! Först ut kom Gabriel, han fick jag aldrig se, eftersom det var en till därinne som skulle ut, så Gabriel for dom iväg med ögona böj! Joel däremot fick jag titta på innan dom tog med sig Joel och Mats och gick iväg.
Jag själv fick ligga kvar och bli ihopsydd, och ligga på uppvaket i många långa timmar innan någon över huvud taget brydde sig om att jag var där. Till slut frågade jag hur länge jag skulle ligga där, jag ville ju träffa mina pojkar!
Men när bedövningen släppt fick jag komma därifrån sades det. Fler timmar gick och fram på småtimmarna på morgonen fick jag äntligen komma därifrån, och träffa mina små undervärk! Tyvärr hade jag så ont och kunde inte ha något tryck över mage och bröst, så jag kunde bara hålla dom några få minuter.
Barnen fick vara kvar på neonatalen, och vi fick åka till vårat rum. De hade båda lite lågt blodsocker, så därför fick de bli kvar och sondmatas första tiden.
Hela snittupplevelsen var fruktansvärd, men i slutändan är det värt allt slit, snitt eller inte, barnen kom ut och vips ställdes hela livet på sniskan och ingenting blir någonsin sig likt igen!
Men det är ren och skär KÄRLEK att se sina barn växa, och det är hittills det bästa jag gjort i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar