Spillror från ett äktenskap

I ett tyst och öde hus där ingen längre vill vara finns en Tv som ingen brytt sig om att koppla in. Den står där den alltid stått, men ingen tittar längre på "så ska det låta" på fredagarna.
En olycklig dimma och en numer ensam man befinner sig i huset. Han lever inte längre där, han bara andas.
Ur hans älskade ögon gör hjärtat ont och själen gråter vid synen av de alltid så glömda glasögonen, och där radion nu är placerad där modern en gång sovit.
Bokhyllorna gapar och där flitens lampa alltid lyst är numer nedpackad. Det verkar till och med som att flyttlådorna våndas av att reslout blivit placerade under trappan, i väntan på att fyllas av ett avslutat kapitel i någons liv.
Inte ens musiken finns kvar.
Spillror av minnen, en odiskad stekpanna, en halvtom kyl talar om att i det här huset lagas inga fler middagar av de tre musketörerna.
The silly familly skrattar inte längre tillsammans. Vi bara ser åt varsitt håll och hoppas att kärleken i alla fall skall hålla oss sams.
Julklapparna från 2002 ligger på varsitt skrivbord. En på moderna, en på faderns, gjorda av av minnen papper och guldpenna.
Hon placerar dem bredvid varandra. På golvet. Sida vid sida. En lila en blå.
En vuxen kvinnas känslor blir till en liten flickas tårar. Femtioåtta miljoner pussar är nu femtioåtta miljoner tårar.