Så var det då dags, för pojkarnas dop! Joel och Gabriels första fest! Vi visste hela tiden att vi ville hålla dopet ombord på Christine af Bro. Fint att döpa pojkarna till sjöss. Sedan var det ju det här med tillställningen efteråt. Mat? Kaffe? Tårta? Vad ska man bjuda på? Och framförallt, vilka ska man bjuda? Hej och hå och hoppsan, vi blev visst ca 60 personer. Men när vi ändå är igång och ställer till med kalas så kör vi rubbet. Mat, kaffe, fest efteråt, nya kläder till boysen och det fiffas och grejjas till varje pris inför den stora dopdagen! Och jag är inte ens troende. Men det är då ta mig fan lika prestigefyllt med dop som med att föda. Så stort som möjligt, så spektakulärt och påkostat som möjligt, och fint ska det vara. Jag rycks med och rynkar på näsan åt mig själv när jag hör om andra dop, med hyrda dopklänningar och kaffe i församlingshemmet, för att jag tycker det är... Ja vad tycker jag? Inte bra nog? Det är ju själva handlingen som spelar någon roll, inte vartifrån dopklänningen kommer ifrån. Men ibför Gud och alla människor, det är så svårt att inte ryckas med i detta prestigejagande. Alla vill vi vara odd-mollymammor, men lets face it. Jag är inte mer än eb HM basic-morsa som gör sitt allra bästa. Och jag älskar inte mina söner mindre för det.
Och med dom visdomsorden ska jag packa upp mitt trötta arsle till sängen, så jag i alla fall kan likna en odd molly-morsa, i alla fall på håll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar