Prestige?

Så var det då dags, för pojkarnas dop! Joel och Gabriels första fest! Vi visste hela tiden att vi ville hålla dopet ombord på Christine af Bro. Fint att döpa pojkarna till sjöss. Sedan var det ju det här med tillställningen efteråt. Mat? Kaffe? Tårta? Vad ska man bjuda på? Och framförallt, vilka ska man bjuda? Hej och hå och hoppsan, vi blev visst ca 60 personer. Men när vi ändå är igång och ställer till med kalas så kör vi rubbet. Mat, kaffe, fest efteråt, nya kläder till boysen och det fiffas och grejjas till varje pris inför den stora dopdagen! Och jag är inte ens troende. Men det är då ta mig fan lika prestigefyllt med dop som med att föda. Så stort som möjligt, så spektakulärt och påkostat som möjligt, och fint ska det vara. Jag rycks med och rynkar på näsan åt mig själv när jag hör om andra dop, med hyrda dopklänningar och kaffe i församlingshemmet, för att jag tycker det är... Ja vad tycker jag? Inte bra nog? Det är ju själva handlingen som spelar någon roll, inte vartifrån dopklänningen kommer ifrån. Men ibför Gud och alla människor, det är så svårt att inte ryckas med i detta prestigejagande. Alla vill vi vara odd-mollymammor, men lets face it. Jag är inte mer än eb HM basic-morsa som gör sitt allra bästa. Och jag älskar inte mina söner mindre för det.
Och med dom visdomsorden ska jag packa upp mitt trötta arsle till sängen, så jag i alla fall kan likna en odd molly-morsa, i alla fall på håll!

Rapport från vardagslivet

När det är fel färg på fogarna så rasar hela världen runt omkring mig.
Yepp, två nyanser  för mörk fog har förstört mitt liv.
Så är det när man är tvillingmamma, har en hund, samtidigt som vi bygger hus, altan, balkong, allt på samma gång, hinner inte allabeslut diskuteras, utan en del saker bara blir.Så vårt fatastiskt snygga ljusgrå golv, har nu mörkgrå fogar, när det skullevara vita. Golvet är nu ett fantastiskt fult golv. Tänk vad två nyanser av grått kan vara så betydelsefullt.
Ja, gott folk, jag har mage att klaga. Trots att jag sitter här med två välskapta fina
pojkar, och jag har allt jag kan önska mig, så är jag fortfarade pissed off(!!!) över de extremt fula fogarna på vårt annars så snygga golv.Jag är nästan så arg att jag vill äta vitt bröd, ta en cigg eller hälla i mig en
påse godis.
Men ack så fel det vore att ge vetedegen ett övertag. Så jag fortsätter att sitta här och gnissla tänderna, tar en titt då och då på det fula golvet och konstaterar: näe, det är fortfarande ASFULT och fortsätter att gnissla lite till....

Morgonrutinen med tvillingar och hund i ett hus på 40 kvm...

är inte det lättaste kan jag meddela!
Barnen vaknar och är hungriga, det är ljust ute och klockan kanske runt 08:00. Jobbigt. Mamma är trött. Mamma är ingen morgonmänniska. Vet egentligen inte om jag kan räknas till kategorin människa över huvud taget på morgonen faktiskt..
Men barnen räknas till kategori vrålhungrig bebis, så i med en varsin flaska i munnen på dem och hoppas, hoppas, hoppas att dom somnar om. Det funkar i 3 fall av 10 så oddsen är emot mig... Men som alla mornar hoppas jag att mina odds ska förbättras.
En bra morgon vaknar dom igen runt 09:30. Och ok då, vi går väl upp då!
Vi bor i en liten renoverad sommarstuga, som är under utbyggning, men än så länge får vi hållas i gamla delen, som på nedervåningen består av ett kök och ett litet rum. Till övervåningen tar man sig genom en extrembrant trappa, en "lofttrappa" typ. Brant som den värsta stegen så det är inget man gärna springer i med bebis i famnen. På den fantastiska övervåningen finns ett och ett halvt rum! Ett rum får vår säng plats i, och det andra en spjälsäng och ett skötbord. Kan lika gärna elda upp spjälsängen, för ingen bebis vill sova där i alla fall.
Nä, här sover vi hela högen i sängen (utom hunden, fast i vissa undantagsfall sover även hunden där).
Ok, barnen är vakna, -igen. Hunden är kissnödig. Mamma är fortfarande AStrött. Zombieaktigt tittar jag mig omkring, tar mig i kragen, tar en bebis i famnen och smyger försiktigt nerför "trappan". Den andra bebisen inser att den är ensam och skriker, skyndar mig att lägga bebis 1 i babynestet i soffan, skyndar upp för att hämta bebis 2, när bebis 1 upptäcker att han är själv på nedervåningen, och skriker.
Väl nere är de lite mer nöjda över situationen, hinner jag blanda mer välling och så in i truten! Släpper ut hunden på gården för en snabbkiss, rusar upp på övervåningen för att hämta termosar och välling och avfallshink. Termosar med kokat, fingertoppsvarmt vatten är ett måste om man bor på två våningar med en mördartrapp. Avfallshinken kallar vi den gamla youghurthinken vi alltid har med, den är till för vällingspill och för att hälla ut vattnet i när vi rengör flaskorna.
Den måste ner varje morgon, för det luktar inte hallon om den står en hel dag med gammal välling.
Fan, barnen missnöjda igen, har "tappat" flaskan, bullar upp med en extrafilt samtidigt som jag försöker få på mig lite kläder.
Ut i köket och på med kaffe, göra en smörgås i förbifarten innan något barn är missnöjt och behöver lite tillsyn igen. Äter smörgåsen i farten medan jag ställer i ordning vagnen, som ofta är utspridd överallt. Chassit i bilen, liggdelarna i nybygget. Fan! Hämta nycklarna till nybygget, hämta liggdelar, när jag är tillbaka på framsidan slänger jag en blick in på tvillingarna. Den ena äter lugtn och den andra har vrålpanik. In och trösta! Halva vagnen på plats i alla fall.
Tar en tugga på smörgåsen och provar att lägga ner min något lugnare son. Det funkade sådär... men inte så hystersik att jag inte hinner springa ut i bilen, slita ut chassit och slänga på liggdelarna.
Klär mig färdigt och gör i ordning skötväskan.  Notera att jag klär mig klart EFTER att jag hämtat chassit i bilen.
Tar bebis nr 1, byter blöjan och klär på kläder, samma procedur med bebis 2 och bara hoppas hoppas hoppas återigen att ingen får ett hysteriskt gråtanfall när det läggs ner i babynestet igen.
Måste fylla på termosen, och måste ha rätt tempererat vatten så jag står vid diskbänken som värsta bartendern och häller upp kokande hett vatten, och fyller på med kylt kokat vatten, skakar termosen för att blanda, häller ut lite över fingern. Det blir ALDRIG bra på första föröket. Blandar lite till, och gör två flaskor välling på en gång, som färdknäpp!
Lägger båda bebisarna i vagnen, ser till att jag har dom stela filtarna med mig, (filtar som jag tvättar utan sköljmedel för att det ska bli så stela som möjligt, och mer formbara!)
Fan! D-dropparna! Tillbaka in med vällingsflaskorn och i med dropparna. 
Nytt försök, kollar skötväskan att allt är med, låser dörren och vi kan äntligen få vår morgonpromenad sissådär runt 12:00...
Jag ser ut som skadat gods, med klänningen på sned och klassisk mammatoffs och lite lätt hysterisk blick som grädde på moset, men hunden är nöjd och barnen jollrar förnöjt i vagnen, med mat i munnen, nybytta och torra!

Nybliven mamma, på bröstet ligger Gabriel

Joel greppar mitt finger

Gabriels hand i min...

Frossa i villrådighet

Lever i en illusion?
Tillämpad verklighet som passar just nu?
Intalad lycka?
Tiden då det var verkligt är overkligt långt bort.
Känslan går inte att hålla i.
Kärleken överträffar gång på gång...?
Aldrig mer...
Det outtalade inom mig skriker efter att verbaliseras, men jag finner inga ord.
Känslan inom mig är för rädd för att tas på allvar.
Tid och och rum tar för stor plats för att kunna hållas kvar i mitt hjärta.
Aldrig mer...Sviker löftet om att tänka om, på vardagens bekostnad.
Krig om vilken väg som skall få råda.
Det vinner slaget.
Försöker att tänka aldrig mer...
Känslan vill inte, kan inte blekna.
Suddar, raderar, tip-exar, öppnar nytt dokument.
Lönlöst.
Något leder alltid vägen tillbaka till brottsplatsen.
Tankarna lämnas återigen utan språk, utan plan.
Kristallklart ser jag vägen, men inte påfarten.
Låter känslorna flyta vidare.
Låter tiden göra jobbet.
Avsäger mig allt ansvar.
Alltid.