Morgonrutinen med tvillingar och hund i ett hus på 40 kvm...

är inte det lättaste kan jag meddela!
Barnen vaknar och är hungriga, det är ljust ute och klockan kanske runt 08:00. Jobbigt. Mamma är trött. Mamma är ingen morgonmänniska. Vet egentligen inte om jag kan räknas till kategorin människa över huvud taget på morgonen faktiskt..
Men barnen räknas till kategori vrålhungrig bebis, så i med en varsin flaska i munnen på dem och hoppas, hoppas, hoppas att dom somnar om. Det funkar i 3 fall av 10 så oddsen är emot mig... Men som alla mornar hoppas jag att mina odds ska förbättras.
En bra morgon vaknar dom igen runt 09:30. Och ok då, vi går väl upp då!
Vi bor i en liten renoverad sommarstuga, som är under utbyggning, men än så länge får vi hållas i gamla delen, som på nedervåningen består av ett kök och ett litet rum. Till övervåningen tar man sig genom en extrembrant trappa, en "lofttrappa" typ. Brant som den värsta stegen så det är inget man gärna springer i med bebis i famnen. På den fantastiska övervåningen finns ett och ett halvt rum! Ett rum får vår säng plats i, och det andra en spjälsäng och ett skötbord. Kan lika gärna elda upp spjälsängen, för ingen bebis vill sova där i alla fall.
Nä, här sover vi hela högen i sängen (utom hunden, fast i vissa undantagsfall sover även hunden där).
Ok, barnen är vakna, -igen. Hunden är kissnödig. Mamma är fortfarande AStrött. Zombieaktigt tittar jag mig omkring, tar mig i kragen, tar en bebis i famnen och smyger försiktigt nerför "trappan". Den andra bebisen inser att den är ensam och skriker, skyndar mig att lägga bebis 1 i babynestet i soffan, skyndar upp för att hämta bebis 2, när bebis 1 upptäcker att han är själv på nedervåningen, och skriker.
Väl nere är de lite mer nöjda över situationen, hinner jag blanda mer välling och så in i truten! Släpper ut hunden på gården för en snabbkiss, rusar upp på övervåningen för att hämta termosar och välling och avfallshink. Termosar med kokat, fingertoppsvarmt vatten är ett måste om man bor på två våningar med en mördartrapp. Avfallshinken kallar vi den gamla youghurthinken vi alltid har med, den är till för vällingspill och för att hälla ut vattnet i när vi rengör flaskorna.
Den måste ner varje morgon, för det luktar inte hallon om den står en hel dag med gammal välling.
Fan, barnen missnöjda igen, har "tappat" flaskan, bullar upp med en extrafilt samtidigt som jag försöker få på mig lite kläder.
Ut i köket och på med kaffe, göra en smörgås i förbifarten innan något barn är missnöjt och behöver lite tillsyn igen. Äter smörgåsen i farten medan jag ställer i ordning vagnen, som ofta är utspridd överallt. Chassit i bilen, liggdelarna i nybygget. Fan! Hämta nycklarna till nybygget, hämta liggdelar, när jag är tillbaka på framsidan slänger jag en blick in på tvillingarna. Den ena äter lugtn och den andra har vrålpanik. In och trösta! Halva vagnen på plats i alla fall.
Tar en tugga på smörgåsen och provar att lägga ner min något lugnare son. Det funkade sådär... men inte så hystersik att jag inte hinner springa ut i bilen, slita ut chassit och slänga på liggdelarna.
Klär mig färdigt och gör i ordning skötväskan.  Notera att jag klär mig klart EFTER att jag hämtat chassit i bilen.
Tar bebis nr 1, byter blöjan och klär på kläder, samma procedur med bebis 2 och bara hoppas hoppas hoppas återigen att ingen får ett hysteriskt gråtanfall när det läggs ner i babynestet igen.
Måste fylla på termosen, och måste ha rätt tempererat vatten så jag står vid diskbänken som värsta bartendern och häller upp kokande hett vatten, och fyller på med kylt kokat vatten, skakar termosen för att blanda, häller ut lite över fingern. Det blir ALDRIG bra på första föröket. Blandar lite till, och gör två flaskor välling på en gång, som färdknäpp!
Lägger båda bebisarna i vagnen, ser till att jag har dom stela filtarna med mig, (filtar som jag tvättar utan sköljmedel för att det ska bli så stela som möjligt, och mer formbara!)
Fan! D-dropparna! Tillbaka in med vällingsflaskorn och i med dropparna. 
Nytt försök, kollar skötväskan att allt är med, låser dörren och vi kan äntligen få vår morgonpromenad sissådär runt 12:00...
Jag ser ut som skadat gods, med klänningen på sned och klassisk mammatoffs och lite lätt hysterisk blick som grädde på moset, men hunden är nöjd och barnen jollrar förnöjt i vagnen, med mat i munnen, nybytta och torra!

Nybliven mamma, på bröstet ligger Gabriel

Joel greppar mitt finger

Gabriels hand i min...

Frossa i villrådighet

Lever i en illusion?
Tillämpad verklighet som passar just nu?
Intalad lycka?
Tiden då det var verkligt är overkligt långt bort.
Känslan går inte att hålla i.
Kärleken överträffar gång på gång...?
Aldrig mer...
Det outtalade inom mig skriker efter att verbaliseras, men jag finner inga ord.
Känslan inom mig är för rädd för att tas på allvar.
Tid och och rum tar för stor plats för att kunna hållas kvar i mitt hjärta.
Aldrig mer...Sviker löftet om att tänka om, på vardagens bekostnad.
Krig om vilken väg som skall få råda.
Det vinner slaget.
Försöker att tänka aldrig mer...
Känslan vill inte, kan inte blekna.
Suddar, raderar, tip-exar, öppnar nytt dokument.
Lönlöst.
Något leder alltid vägen tillbaka till brottsplatsen.
Tankarna lämnas återigen utan språk, utan plan.
Kristallklart ser jag vägen, men inte påfarten.
Låter känslorna flyta vidare.
Låter tiden göra jobbet.
Avsäger mig allt ansvar.
Alltid.

Du

När det väl är dags att finna Honom, finns det vissa krav.
Jag kanske inte uppfyller alla krav som Du har, men vi kan väl göra en kompromiss?
Jag kan överväga att leva med att Du inte är intresserad av böcker, litteratur och gamla dammiga ryska tegelstenar.
Detta endast förutsatt att Du kan leva med att jag bara äter ena änden av sparrisen och tycker att mittendelen av gurkan är slemmig.
Helst ska Du finna dessa egenskaper charmiga, men det är inget krav.
Jag kan bortse från att Du inte älskar att segla, så länge Du åtminstone gör en ansträngning att försöka.
För det lovar jag att bli mer ordningsam.
Det är en fördel om Du intresserar dig för filosofiska resonemang. Om inte, måste Du låta mig ha kvar min överdrivana konsumtion av värmeljus och aldrig ifrågasätta att vi behöver ytterligare en ljuslykta så fort augusti slår om till september.
Helst ska Du ha överseende med att jag har svårt att sitta still och sällan kan slappna av.
För det kan jag tänka mig att ge upp mitt tvångsmässiga sätt att vika lakan när de är tvättade.. kanske till och med torktumla dem för att spara tid. Förutsatt att vi spenderar den överblivna tiden tillsammans.
Bara för att vi älskar varandra.
För att Du ska få titta på tipslördag eller trav är kravet att du inte har urtvättade röda y-frontkalsonger.
Om Du till trots skulle ha urtvättade röda y-front måste Du ha någon enastående egenskap som jag inte kan tänka mig finns för att väga upp de urtvättade kalsongerna.
Kanske kan en kompromiss tänkas i fråga om kalsongerna, om du finner mitt sätt att sova, som en hund med armar och ben rakt ut från kroppen, bedårande, och att Du kan ha överseende med att jag är en total katastrof i köket och att blommor och växter kapitulerar bara av att jag tittar på dem.
Mina bedrövade dagar och mitt ibland melankoliska lynne bör Du se som en chans att visa vilken fantastisk man du är, att du inte är en machotyp som inte kan vara full av kärlek och omtanke. 
För det är de dagarna som jag förstår varför jag älskar dig så mycket.
För mitt lynniga sinne får Du vara arbetslös och fattig, men inte planlös!
Vi behöver inte tycka lika, ha samma värdegrund eller komma från liknande bakgrunder, men Du får absolut inte tycka att det är fint med blommiga gardiner med spetsomtag, ha glasbord a la 80-tal som vardagsrumsbord eller takfläkt i rotting.
För det får du ingenting.
Jag är själv ingen skönhet, så jag kräver inte att Du ska vara det.
Bara Du älskar mig som om jag vore den vackraste kvinnan på jorden.
Innerligt och alltid.
För det får Du allt

Tidsfrågan

Det finns hans tid och det finns min tid.
Och så finns det tid.
Några få sekunders tillåtelse att falla förvandlas till en evighet.
Ett beslut, ett ögonblick av samhörighet leder till en oönskad väckelse i mitt varande.
Svaren är nonsens, halstabletter och katter.
Vad är klockan? Vad är det på TV?
Är tiden inne?

Ett beslut i hans liv når min verklighet sekunderna efter.
Beslutet låter mig färdas genom tid och rum. Till honom, till hans verklighet.
I tanken är vägen kort och utan ursäkter.
Ett beslut i mitt liv når aldrig hans verklighet.
Jag verkar ha svårt att få ut mina beslut ur min zon.
Jag har nog fastnat i den.

Tiden har slukat alla beslut och rapar ut dem i tomma intet.
Varken frågor eller svar har nått fram, ingen samhörighet har skapats, ingen kärlek har landat.
Allt bara flyter omkring i det tomma intet, i en tidskapsel vars ankomstdatum redan gått ut.

Hans tid
Min tid
Blir det någonsin vår tid?