Varför firar man mors dag?
Jag vet inte! Jo, jag har nog hört en förklaring någonstans någon gång men kan inte dra mig till minnes riktigt vad det var.
Jag tycker att alla mammor ska firas på mors dag, har alltid firat min egen mamma, för att jag älskar henne och uppskattar ALLT hon gjort/gör för mig. Men sedan jag blev en mor själv tycker jag att det är om möjligt ännu viktigare, för nu vet jag vilket jävla hårt och slitigt arbete det är att sätta ett barn till världen.
Sedan jag fick barn, var det som om någon gjorde ett snitt i min bröstkorg och mitt hjärta står numer på vid gavel, jämnt!
Allt går rätt in, det finns inget filter längre, inget som skyddar. Jag älskar besinningslöst mina barn och min familj. Jag blir så illa berörd av att se och höra om andra barn som far illa att jag kan gråta i timmar när jag skrållar på Fb och ser bilder från diverse hjälporganisationer på barn som lider. Jag läser tidningar och ser på nyheter om allt hemskt, och mitt hjärta, som står på vid gavel, blöder återigen och jag gråter lite till.
Min känslighet når inga gränser, och jag tänker ofta på hur skört livet är.
Jag ser på mina egna barn och är så in i helvete tacksam över att de är friska och mår bra.
Sedan jag fick barn har jag blivit rädd för mig själv. Jag trodde inte en människa kunde älska så villkorslöst. För mina barn gör jag allt. Precis allt. Och det skrämmer mig att det inte finns någon spärr.
Det är en oerhört mäktig kärlek, en kärlek jag inte trodde var möjlig, en kärlek jag önskar att alla fick uppleva. Det finns ingen som älskar högre, än en mamma som älskar sina barn.
Det har varit ett sjuhelvetes slit rent ut sagt, dessa korta två år jag varit mamma. Från den dagen de såg dagens ljus har jag kämpat varje dag. Från deras första joller, till de börjar åla och krypa. Oron över att de ska ramla när de tar sina första steg. Sedan deras första ord och hela deras fantastiska utvecklingen tills idag. Till råge på allt, när de lyftes ur sin trygga värld därinne i magen, efterlämnade de en trött och uttänjd kropp, orkeslös och tung. Stundtals har det varit jobbigt att hitta tiden för att hålla igång både familj och tid för träna, och stärka både min kropp och psyke. Men allt går om man bara vill. Och jag har en fantastisk man som står bakom mig till 100 procent.
Under mina nu exakt två år som mamma har jag genomgått en grundlig förändring. Jag har blivit mer ödmjuk och mer respektfull och förstående. Jag har blivit starkare och uppnått en ro i själen. En känsla av att ha hittat hem. Tillsammans med min älskade Mats var dem de sista pusselbitarna som föll på plats. Jag har överkommit hinder jag aldrig skulle kunnat tro var möjligt.
Mina barn har lärt mig det enda jag behöver lära mig i livet. Svaret på livets stora fråga...
