Ärligt, va fan hände?

Jag skapade en blogg, mer eller mindre i samma stund jag kom hen från bb, med inte bara en ny liten bebis utan två!! Hur tänkte jag då? 
När fan hade jag tänkt att hinna blogga? Som till synes så hann jag inte med särskilt mycket av den varan. Två små nya liv,  hund och ett husbygge tog all tid och energi,  och den lilla tiden som blev över hade jag ingen större lust att hänga med näsan över en dator. Ja, i min familj har vi fortfarande dator, inte någon fancy surfplatta.
Så dum jag var, trodde jag att jag var någon slags superwoman när jag i min enfald intalade mig att jag skulle hinna med allt detta?
Nåväl. Antagligen är jag något överkaxig nu när jag i skrivandets stund tycker att jag har lite tid över att faktiskt blogga på mer regelbunden basis. Sanningen är att enda anledningen till att jag har tid att skriva detta inlägg är att jag är ute och går med hunden.
Arma människor. Vi lär oss visst aldrig!
På snar återseende,  hoppas vi!

kärnfamilj -en klassfråga?

Vad händer när två blir tre, eller rentav fyra eller fem på en gång. Vad händer med mannen och med kvinnan? dom är inte längre bara där för varandra, dom lever enbart för den nya familjemedmmen. All den där tiden de hade förr förr är inte längre deras tid. All den där tiden de hade att rå om varandra, laga mat, ta ett glas gott vin, sova länge på mornarna, åka och veckohandla tillsammans, är utbytta mot findus matlådor och snabbmakaroner, tidiga mornar med bebisskrik som väckarklocka, och veckohandlingen består av att så fort som möjligt slänga ner det viktigaste i korgen och dnabbt som fan ta sig ut därifrån.
Ja det tro fan det att man blir trött på sin partner, den är ju bara ivägen inte sant?
Dessutom börjar man irritera sig på småsaker. han tugggar för högt, andas för tungt, grymtar när han tittar på TV, ja osv. Man undrar, hur ska jag ha tid för min man om jag inte enshar tid för mig själv? Ungen tar ju ALL tid i världen!
Men så efter några månader får man lite rutin på saker och ting. Ungen kanske sover bättre om natten, vilket är den stora anledningen till att man ser dagens ljus på ett annst sätt. Och man kanske börjar se sin karl på ett annat sätt. Eller så ser man honom igen helt enkelt. För att man fått sov några xtra timmar kanske, eller för att man faktiskt har unnat sig att lämna bort barnen en eftrrmiddag för att gå och klippa av sig den sorgliga ursäkten till hår man haft i en knut på huvudet senaste halvåret.
Och helt plötsligt ser man sin karl i ett nytt ljus för att man mår lite bättre själv!
Grattis! Du har klarat första etappen av ert nya liv. Men sen då? Hur ska man få liv i lustan igen? hitta tillbaka till man och kvinna?
Att unna sig att åka iväg tillsammans är något man borde få på remiss. "Res två ggr per år i minst 4 dagar. upprepa behandlingen om inte full effekt uppstår". Ordinerat av doktorn till alla småbarnsföräldrar de första tre åren.
Men tyvärr ser ju verkligheten inte ut så. Alla kan inte resa iväg på tu man hand två gånger om året för att blås liv i kärleken, och hålla den vid liv. dels är det en ekonomisk fråga, och för en del saknas säkert det sociala nätet också.
Och det är nästan en omöjlighet att ta en paus när man är hemma, även om man säger att man ska det. Man måste bort. Måste!
Så de som inte har råd att ta en timeout... vad gör dem?
Går isär. För man orkar inte. I alla fall gör många det.
Kärleken har tydligen ett pris i alla fall.